Håller du med Reichenberg?

Ingen läromedelstext är avsedd att stå på egna ben. Ett läromedel kan aldrig bli en fristående del av undervisningen som eleverna ska hantera på egen hand. Läromedelstexter måste vara en del av undervisningsprocessen, och bli en del av samspelet mellan lärare, elever och ämnesinnehållet.

Ur boken: Vägar till läsförståelse – Texten, läsaren och samtalet

Varför står det galopp?

Han rullade tillbaka stenen för ingången och satte av i full galopp. Roald Dahl – SVJ

 – Cecilia, varför står det galopp? 

Frågan kommer från min 8-åriga elev. Vi sitter tillsammans på golvet och jag har precis läst ut ett kapitel ur SVJ, vår högläsningsbok.

Tja, Roald Dahl gillar väl det ordet. Och jag tror att han använder det ordet för att läsaren ska få en tydlig inre bild. Gillar inte du det ordet?

– Nej, det passar inte, för en jätte galopperar inte. Det gör bara hästar.

Ytterligare en elev kommer in i diskussionen.

Jag gillar inte heller det ordet. En jätte har inte fyra ben och han galopperar inte.

– Om du skulle ha skrivit den meningen vilket ord hade du använt? …satte av i full…

– …satte av i full…fart!

– Ja (säger elev nummer två), för då springer han på två ben och inte på fyra.

De andra eleverna lyssnar på vår diskussion och några håller med sina klasskompisar och några tycker att ordet ”galopperar” är ett bra ord.

CrQ84VQVMAAiEiL.jpg-large

Att ta tillfället i akt när eleverna ställer frågor om en text är ett ypperligt tillfälle att fördjupa förståelsen av texten, lära sig nya ord och förstå att det finns en författare bakom varje text. När vi tar elevernas frågor på allvar tränar vi dem i att bli aktiva läsare och ibland även medskapande läsare genom att uppmuntra till att komma med omformuleringar av texten. Läs mer om hur du kan arbeta med textsamtal i boken ”Vägar till läsförståelse” av Monica Reichenberg.

 

 

 

 

 

Dialogisk högläsning

Att engagera eleverna i samtal kring det vi högläser i skolan, att läsa med eleverna brukar kallas för dialogisk högläsning skriver Toura Hägnesten i sitt blogginlägg: Att läsa högt

Högläsning är en viktig del i att utveckla elevernas ordförråd, men kvalitén på högläsningen avgör hur många ord eleverna verkligen lär sig. För att högläsningen ska ge eleverna så många nya ord som möjligt bör den vara dialogisk, skriver Christina Wiklund (Ordförrådets betydelse för läsning Linköpings universitet).

En dialogisk högläsning skriver Wiklund ska ”genomsyras av frågor, samtal och reflektioner. Läsarens engagemang, värme, dramatiska förmåga och försök till att engagera barnen i ordtillägnande och förståelse vid högläsning är viktig i sammanhanget.”

CrQ84VQVMAAiEiL.jpg-large

Min högläsning har utvecklats under de senaste åren, mycket tack vare mitt möte med Anne-Marie Körling. Jag har gått från att läsa för eleverna till att läsa med eleverna (Högläsning – så mycket mer än bara läsa högt)

Men den här terminen har jag försökt att utveckla högläsningen ytterligare, genom att dramatisera längre stycken av det vi läser. Att dramatisera (som jag ser det)  är även det ett sätt att skapa en dialogisk högläsning – eleverna är medskapande, aktiva och kreativa istället för passiva mottagare.

I boken Värdefulla sagor av Per Gustavsson och Mikael Thomasson har jag hittat en metod som kallas sagolek. Den har vi provat några gånger den här terminen. ”Sagolek är en metod där barnen får bearbeta sagan med dramatiken som hjälp. […] Oftast dramatiseras berättelsen genom att alla gör samma roll samtidigt. Det är alltså ingen teater där man ska visa upp sig för varandra, utan ett sätt för barnen att leva sig in i berättelsens händelser och karaktärer.”

För att förstå hur detta går till, så följer här ett citat ur SVJ av Roald Dahl som vi har provat att ”sagoleka” tillsammans.

SVJ satte ner resväskan på marken och böjde sig ner så att hans stora långa rynkiga ansikte var tätt intill Sophies. ”Från och med nu måste vi vara tysta som möss”, viskade han. Sophie nickade. Dimmorna svävade runt omkring henne. Hon blev fuktig om kinderna och fick daggdroppar i håret. SVJ öppnade resväskan och plockade upp flera stycken tomma glasburkar. Han skruvade av locken på dem och placerade dem i en lång rad på marken. […] Sophie som stod med blicken riktad uppåt såg att hans öron mycket långsamt började vifta fram och tillbaka. De böljade sakta utåt och inåt, framåt och bakåt.

När jag har läst  stycket ber jag alla elever att ställa sig upp och sprida ut sig i klassrummet. Sedan börjar jag leda sagoleken.

Nu är vi SVJ. Böj er ner och viska till Sophie. Tänk på att ni är jättestora och hon är så liten, så liten.

– ”Från och med nu måste vi vara tysta som möss”. Nu är alla möss och vi måste vara tysta. Smyg runt i klassrummet utan att höras.

-Nu är vi Sophie allihopa. Vi går i dimman. Vi känner fukten och daggdropparna på kinderna och i håret. Känner ni dem?

-Nu är vi SVJ igen. öppna resväskan och plocka fram glasburkarna. Skruva av locken och placera ut era burkar i långa rader. Nu ställer ni er upp och börjar fladdra med öronen. Nu förvandlas vi till SVJ:s öron! Vifta fram och tillbaka, bölja utåt och inåt.

Visst blir du sugen att pröva?