Plocka fram ur minnet!

Eleverna får försöka erinra sig information ur minnet i stället för att vi bara visar den för dem på nytt (s 245).

Meningen återfinns i boken ”Tänk om allt du vet om utbildning är fel? av David Didau.
Detta är just nu min favoritbok inom pedagogisk litteratur och jag har burit den med mig sedan jag fick den i brevlådan.

Jag har ofta börjat mina lektioner med att fråga ”Minns ni vad vi jobbade med förra gången?”. Men jag har aldrig på allvar utmanat eleverna att anstränga sitt minne för att plocka fram kunskapen igen. Oftast har det varit några elever som har kommit ihåg och resten har suttit tysta och lyssnat när kamraterna berättar vad de minns. Och vad har jag gjort sen? Jo repeterat det vi gjorde sist. Men är det verkligen effektivt? Nej, säger Didau och de minnesforskare som han hänvisar till i boken.

I den här boken får vi kunskap om hur vårt minne fungerar och hur vi på bästa sätt kan hjälpa eleverna att verkligen lära sig, eller som Didau skriver: ”Om inget har förändrats i långtidsminnet har inget heller lärts in.” (s 202).

Ett förslag från Didau är att börja lektionen med att låta eleverna få ett prov/test på det man gick igenom förra lektionen.

Innan jag skriver om hur jag har tänkt prova detta i SO:n, måste vi definiera vad prov betyder. Didau skriver att vi lärare måste tänka om när det gäller ordet prov, det behöver inte vara något som alltid kräver ”penna, papper och traditonella provskrivningsvilkor”
(s 262). Många av de tekniker och knep som används inom formativ bedömning passar utmärkt att använda som prov/test. Men då inte som ett verktyg att bedöma hur effektiv din undervisning är, utan istället  ”se proven som ett kraftfullt redskap in din pedagogiska arsenal för att hjälpa eleverna att lära sig framöver” (s 263).

Mina elever och jag är just nu i full färd med att lära oss mer om de tre världsreligionerna kristendom, judendom och islam. Som grund för undervisningen använder jag mig av Marika Nylund Eks fina planering: Världsreligionerna. Texterna vi läser tillsammans kommer både från ”Boken om SO 1-3” (Liber) och ”PULS SO-boken 1-3” (Natur och Kultur).

Det jag nu tänker lägga till i undervisningen är att börja varje lektion med ett test. Och till min hjälp använder jag de gratisverktyg som finns på Liber och Natur och Kulturs hemsidor.

Där finns det webbövningar  till både ”Boken om SO 1-3” och ”PULS SO-boken”. Det finns övningar till alla kapitel.

Vi har redan provat att göra webbövningarna gemensamt (jag visade på smartboarden och de skrev ner svaren på sin mini-whiteboard och höll upp svaret).

Nästa lektion tänker jag börja med att de får sitta en och en med varsin iPad/dator och göra frågorna.

Jag rekommenderar verkligen boken till alla som undervisar i skolan, men även till alla skolledare (speciellt till de skolledare som tror att matriser och klassrumsobservationer är det bästa man kan hålla på med när man vill fastställa undervisningens kvalitet…).

 

 

 

 

Frågor som anknyter

Bloggens första inlägg 2017 handlar om en bok som kom för mer än tjugo år sedan, men med ett innehåll som känns nytt, mycket tack vare Barbro Westlund.

Hon beskriver i kunskapsöversikten Läsa och förstå en undervisningsmodell som kallas närläsning. Och en av dem som har skrivit mest om detta i Sverige är Ulla Lundqvist. I en av hennes böcker Läsa, tolka, förstå finns det många fina exempel på hur man kan arbeta med närläsning – både med yngre och äldre elever. Närläsning enligt Lundqvist modell går enkelt beskrivet ut på att välja ett  relativt kort textstycke som man sedan – en mening i taget –  läser gemensamt med eleverna. Efter varje mening, stannar man upp och ställer frågor. Detta kan man göra antingen som introduktion (med en text som eleverna aldrig mött tidigare)  eller som efterarbete (med en text som man t.ex. haft som högläsningsbok).

Lundqvist ger även flera förslag på olika sorters frågor som man kan använda sig av i textsamtalet med eleverna. Hon  skriver bland annat om att det är viktigt – speciellt för de yngre och ovana läsarna – att använda sig av elevernas inlevelse när man har boksamtal. För att hjälpa dem med detta kan man använda personliga frågor – frågor som anknyter till eleverna. I stället för att t.ex. be eleverna beskriva huvudpersonens karaktär kan man fråga ”Skulle du vilja vara vän med NN?”

  • Vad skulle du ha gjort i NN:s situation när han/hon…?
  • Skulle du vågat handla likadant/annorlunda?
  • Vad skulle du säga till NN om du befann dig i närheten när…?
  • Blev du arg/förvånad, lättad, glad när…?
  • Har du tänkt/gjort något liknande som…?
  • Om du hade NN här framför dig nu, vad skulle du göra då…?
  • Önskande du någon gång att du hade varit i NN:s kläder?

(Läsa, tolka, förstå – s 51, 1995)

Trots att boken är från 1995, ger den mig många ideér och en fördjupad kunskap om hur man kan arbeta med läsundervisning och textsamtal.

 

Hit med en checklista, Cecilia!

Vi har under en period arbetat med berättande text. Som bas använder jag läromedlet Livet i Bokstavslandet, men jag kompletterar även med idéer som jag har hittat i Adrienne Gears bok: Att skriva faktatexter (berättande text är ju inte en faktatext, men man kan ändå hämta många förslag och idéer från den boken).

I lärarhandledningen (till LiB) finns det mycket användbara checklistor, som vi har använt när vi har skrivit våra texter. Man kan använda dem både innan man skriver, under man skriver och efter man skriver.

Idag har vi arbetat med sekvenssagor (något som jag har skrivit om här: Sekvenssagor).
När en av eleverna var klar med sin saga frågade eleven efter en checklista. Jag blev lite förvånad, för jag hade inte nämnt att vi skulle använda listorna idag. Men jag bara tog fram en lista och gav till eleven.
Efter en stund sa jag lite lagom högt: Jag ser att M använder en checklista till sin saga.
Och vips – hade jag en handfull elever till som också ville ha en checklista.

Hit med en checklista, Cecilia!

Jag har insett att ett av de effektivaste pedagogiska verktygen jag har som lärare  är de två orden ”Jag ser…”. Jag använder det både muntligt och skriftligt. Muntligt i klassrummet, i den dagliga undervisningen.

  • Jag ser att L arbetar utan att störa andra.
  • Jag ser att O skriver med små bokstäver.
  • Jag ser att K hjälper E.

Jag använder det även skriftligt, där jag skriver ner allt vad jag ser att eleven kan hittills.

  • Jag ser att du lyssnar koncentrerat när jag högläser.
  • Jag ser att du kan sjunka in i en bok.
  • Jag ser att du skriver med mellanrum.

Jag hade jobbat i flera år, innan jag upptäckte detta sätt att se och spegla eleverna. Och det var Anne-Marie Körling som berättade, visade och uppmuntrade mig att pröva det i klassrummet.  I hennes bok Vägen till skriftliga omdömen, kan man läsa just om att synliggöra och spegla det eleven kan, istället för att komma med subjektiva tyckanden (som t.ex. Duktigt! Snyggt jobbat! Fint!) om elevernas lärande.